Jag kan inte alls för fem öre koppla bort mitt tävlingspsyke när det drar ihop sig till minsta lilla träningstävling. Så fort tidtagaruret och startlinjen närmar sig är jag fokuserad till 110 %. Det blir ännu värre när jag sitter på cykeln som ju är min gamla paradgren.
Igår var det typ Sveriges minsta backtävling. Men trots detta var jag inne på att göra mitt absolut bästa och till och med sätta de andra deltagarna i diket om det skulle krävas.
Vi körde elimineringslopp där den sista cyklisten uppför backen varje lopp fick kliva av. Jag körde äckligt taktiskt och såg hela tiden till att bara inte vara sist.
Men när vi bara var 3 st kvar och det var final så fanns det inte att hålla igen längre. Jag gick på max från start och kunde i det brantaste partiet lätt åka ifrån de två andra.
När jag närmade mig mållinjen var det någon som ropade "Målgest!", vilket jag från början inte hade haft en tanke på att göra, men jag sträckte armarna i skyn och det var en galet skön känsla. Hur liten än tävlingen var så fick jag göra en segergest, som betytt så otroligt mycket för mig under mina år som proffs. Visst låter det löjligt samtidigt som ni nog förstår mig...
torsdag 23 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gött kört, grattis! Dags för lite kaffe o surdegsbröd i helgen kanske?
SvaraRaderaJag undrar hur länge du kan hålla dig innan du är tillbaks på startlinjen ? Visst är känslan att sträcka händerna i luften värd en del slit ?
SvaraRaderaOm inte annat blir du ju också veteran någon gång...
Ses i på Vista !
Mvh
Benny
Tyckte nästan synd om killen som vann de typ 4 första heaten. Trodde han att han skulle ta hem det?? ;)
SvaraRaderaEskil
Benny: Jag tror nog jag klarar mig säsongen ut utan att tävla på cykel, dock så blir det nog flera löpartävlingar. Där är jag ju iofs lite för kass för att få sträcka armarna i skyn...
SvaraRaderaEskil: Jag var som sagt äckligt taktisk och gjorde nog att han fick upp hoppet lite.. :p