Anlände på fredagkvällen till Istanbul International Airport. Hade lägligt prickat in en helg med nån sorts mässa samt andra events, så hotellen var gaaanska fulla. Efter mycket ringande hit och dit hade jag i alla fall fixat hotellrum och en hyrbil.
Biluthyraren frågade om jag kört bil tidigare i Istanbul, jag svarade glatt att detta var mitt första besök här i staden. Han valde att, inte alls lika glatt, göra korstecknet. Antagligen över hans bil och inte mig...
Brant backe på banan som inte riktigt, men nästan, hade 200 hm på ca 5 km. 8 varv kördes.Från flygplatsen till hotellet fick jag en privat chaufför som körde mig. När vi svängde ut från flygplatsen insåg jag biluthyrarens adjö till sin bil. Trafiken var heeelt vansinnig. Kort summering; alla Istanbuls 15 miljoner invånare verkar ha varsin bil som de alltid åker med. Man kan köra om i alla filer, och då menar jag alla. Även i dikeskanten. Blinka är överskattat man lägger sig istället mellan två filer och liksom tränger bort de andra bilarna.
Vi kom i alla fall fram till hotellet där jag föll ihop på sängen och sov 10 h i sträck trots att jag hade en motorväg 5 cm utanför fönstret.
På lördagen tog jag min hyrbil och körde för att testa banan. Som låg på andra sidan Istanbul. Samtidigt som jag var tvungen att hålla koll på trafiken fick jag även titta efter skyltar som på något sätt kunde guida mig till rätt plats.
Hör och häpna om jag inte hamnade direkt på tävlingsplatsen till slut.
Kollade banan, anmälde mig och körde sen mot hotellet igen. Tyvärr hittade jag inte alls tillbaka utan snurrade i 45 min extra på flera olika felaktiga motorvägar. Jag var även inne på ett sjukhusområde ett tag, hur farao jag nu hamnade där.
Till slut åter på hotellet. Receptionisten rekommenderade föga förvånande hotellets restaurang, men jag var mera sugen på att kolla in staden så vandrade iväg till nått sorts förortscentrum.
Där hittade jag en trevlig restaurang på vilken jag träffade en turk som jobbade för UPS, han pratade bra engelska så han beställde ris och nån sorts kyckling åt mig. Alla turkarna på restaurangen var imponerade av att det kom en utlänning till deras förort, tydligen var jag lika ovanlig där som en snöstorm i Sahara.
Turkiske mästaren fick slita ont när jag vred på smärtan i en av de brantaste backarna.På söndagen var det då dags för race. Jag åkte i god tid till tävlingsplatsen och träffade en turkisk Facebook-kompis. Gokay Konuk. Han fixade så att jag hade någon som langade åt mig och hjälpte i övrigt till så mycket han bara kunde. Mycket trevlig kille.
Starten gick och 60 pers skulle göra upp om ära och berömmelse. Jag fick en bra start och låg topp 5 efter den första klättringen. När vi varvade efter ett varv gick jag upp i ledning och ökade tempot lite. Snart var vi bara 3 st i tätgruppen.
Då, på 4:e varvet, hände det som inte fick hände. Jag fick ett stenhårt genomslag och mitt tubeless-däck började tappa luft. Jag var tvungen att stanna för att fylla på luft med en kolsyrepatron. Tappade då tätgruppen och ner till 4:e plats innan jag kom på cykeln igen.
Jagade som en besatt och kunde på utgången av det 7:e av 8 varv se ledaren. Var snart ikapp honom och ökade sen från max till att ligga lite över gränsen. Eftersom mitt bakdäck fortfarande släppte luft ville jag ha en så stor lucka som möjligt innan jag igen på sista varvet var tvungen att stanna och blåsa i mer luft. Eftersom jag då hade fått en så pass stor lucka kom han inte ifatt mig igen och jag kunde sträcka armarna i skyn när jag passerade mållinjen som etta!
Armarna uppåt sträck! 60 världsrankingpoäng och en otroligt skön känsla i kroppen. You are famous in Turkey now, som en turk uttryckte sig... Hm...Firade på kvällen med att äta en äkta turkisk kebab.
Nu till helgen blir det bundesliga i tyska Heubach. Hårdare motstånd med bland annat den olympiske mästaren, men jag vet att jag åker dit med snabba ben!
Alla foton: mtbtr.com
Härlig beskrivning och det är rena jetset-livet du lever. Åker runt och piskar mästare i exotiska länder - inte illa ;-) Hatten av och lycka till i Heubach!
SvaraRadera